Skippa skolan för semester: en svårtydd klassfråga

På DN Debatt i onsdags skrev rektor Viktoria Björklund från Luleå att det är ”dags att förtydliga och strama upp skollagens skrivningar om ledighet, så att den svenska skolan får möjlighet att fullgöra sitt uppdrag”För det var “viktigare att gå i skolan än att resa till Thailand”.

Hon tyckte att elever har börjat ta allt för slappt på skolplikten och att den nuvarande skollagen gör det alldeles för svårt för rektorer att bedöma vilka som är de synnerliga skäl som krävs för att godkänna ledighet.

Är skolans ansvar att kompensera för resebyråers framdrivning av klasskillnader genom högre prisnivåer under loven och lägre nivåer under pågående termin? Ska skolan utgå från det socioekonomiska perspektivet vid bedömning av ledighet för semesterresor? Föräldrar vädjar om detta. Ingår sådan hänsyn i skolans kompensatoriska ansvar? Vittnar detta om ett samhällsproblem eller om ett skolproblem”

Är inte skolans själva grunduppdrag att motverka klasskillnader? Och är inte det i sådana fall ett helhetprojekt? Ett visst stöd för detta finns om vi ser till hur skolans uppdrag redan idag tolkas i förhållande till klasskillnader i hälsa, trygghet och kultur m.m.

Samtidigt kan det tänkas att barn utan studietradition (i utsatta klasser) drabbas hårdare av att inte få lärarledd tid, eftersom de har sämre tillgång till hjälp hemifrån.

Var gör man avvägningen?

På Aftonbladet, två dagar senare, plockar Eva Franchell upp tråden och skriver att ”elevers krav på att få ledigt för att åka på semesterresor är typiska för vår tid – respekten för skolplikten har försvunnit.” Hon passar också på att skuldbelägga den fria skolmarknaden för att ha urholkat respekten för skolplikten.

I skollagen står att elever får beviljas kortare ledighet för ­enskilda angelägenheter och om synnerliga skäl finns kan även längre ledighet beviljas. Förr betydde det att eleverna fick ledigt för att åka på begravning, men när blev Thailandsresan ett synnerligt skäl?”

Men om vi stannar upp lite här, för ja…när blev den det?

Franchell ser det uppenbarligen som ett medel-, eller kanske ännu mer ett överklassproblem – och ett tecken på arrogans. Men kan det finnas skäl som gör en utlandsresa till god nog anledning att få ledigt under terminstid? Och hur ser egentligen klasskonflikten ut?

Det hela blir mer komplicerat när man ser till den – för både Björklund och Franchell kanske helt ovetandes – mycket snarlika debatt som bara tre veckor tidigare rasat i brittisk press.

Där hade nämligen landets kommuner gått ihop och bett regeringen om lov att få låta sina rektorer se genom fingrarna om deras elever skulle ta ledigt och resa iväg på terminstid.

Anledningen var att det rådande systemet tvingade elever att betala böter om de tog ledigt under terminstid, men att många familjer ändå valde att ta boten framför vad som skulle vara en ännu dyrare biljett på loven.

I breda grupper av brittiska samhället såg man detta som ett sätt att dubbelt straffa fattiga familjer för att de inte hade råd att resa på skolloven.

Huruvida barn ska tillåtas prioritera resa framför skola är alltså kontroversiellt. Inte bara i Sverige. Och medan det är tydlig att det finns en klasskonflikt här, så är det inte helt enkel att tyda var den ligger.

Skulle en arbetarklassmamma från Växjö tillåtas ta sina barn två veckor ur skolan för att åka buss ner Köpenhamn till exempel? Eller är det bara vissa, tillräckligt fina resor som ska man ska få ledigt för? Om man läser situationen såhär så verkar det hela som ett problem för främst den övre medelklassen.

Å andra sidan så kan man se att skolan visst är obligatorisk, men att skolåret är utformat så att det ska rymma ett antal lov. Och att det då ska gälla lika för alla. Särskilt de som inte har lika mycket resurser.

Förr i tiden bestod en semester i att ha förmånen att åka ut till landet. Då var klassaspekten tydlig mellan de som hade råd att åka till landet, de som åkte till kollo, eller de som bara fick hänga hemma på gården. Men det var inte nödvändigtvis en skillnad som aktivt förvärrades beroende av vilka tider på året man hade sina skollov.

En stuga på landet eller en bilsemester blev inte dyrare för att man råkade nyttja den på sportlovet eller under sommarmånaderna.

Problematiken idag är däremot annorlunda. Klassmarkören i att ha råd att resa iväg finns kvar. Den utgör fortfarande en tröskel. Men ovanpå detta ligger nu ytterligare en dimension som har att göra med att fler – i alla fall någon gång, ett enstaka år – har råd att resa iväg. Detta blir då ett problem när biljettpriserna är väsentligt mycket dyrare under lovet.

Nonchalanta och rika föräldrar – de som de båda debattörerna får antas ha problem med – kommer att ta ut sina barn och resa utomlands oavsett. Om reglerna för att ta ut ledighet stramas åt, blir de som drabbas hårdast de som precis eller nätt och jämt har råd att resa. Kanske bara någon enstaka gång. De får under förslaget inte chans att åka alls.

Dessutom är Sverige idag ett land med elever som har familjer i andra delar av världen. För dessa elever är resor till släkt och vänner inte bara en nöjessak.

Som svar på de båda artiklar som citerades ovan svarar utbildningsminister Fridolin att han tycker att föräldrar har ett attitydproblem. Och att ”rektorerna ska känna att de har rätt att säga nej”.

Men med hänvisning till resonemanget ovan, och sättet på vilket den brittiska debatten utvecklades, blir det inte alldeles självklart i vad det attitydproblemet består…

Fler nyheter