”Jag var bara glad att jag hade ett jobb, och rädd att förlora det om jag skulle klaga.” Så säger en receptionist som skickat in sin berättelse till Uppdrag gransknings reportageserie #minavillkor, om den arbetsmarknad många av dagens unga möter.
Deras granskning visar på avtalsvidriga löner, olagliga anställningsvillkor och undermålig arbetsmiljö. Uppdrag granskning visar upp anställningsavtal som skulle få vem som helst att vara rädd för att gå till jobbet. Det är en vidrig bild som de målar upp av den arbetsmarknad som möter de mest utsatta – unga och arbetslösa.
Samtidigt har det hänt igen, det som inte får hända. Två personer omkom i samband med en arbetsplatsolycka, och en tredje är allvarligt skadad. En nollvision för dödsfall på arbetsplatser verkar vara långt borta.
De här två händelserna, Uppdrag Gransknings reportage och den dödliga arbetsplatsolyckan, kan verka märkliga att ta upp samtidigt. Men tyvärr hänger de ihop.
Den svenska modellen bygger på två parter, arbetsgivarna och arbetstagarna, som båda är villiga att ta sitt ansvar för en välfungerande arbetsmarknad. Det handlar om villkor, lön, arbetsmiljö och inflytande. Arbetsgivarna och arbetstagarna är på var sin sida organiserade. Ibland står de emot varandra, men förvånansvärt ofta drar de båda parterna åt samma håll.
Anledningen är att modellen fungerar. Sverige har länge präglats av en god ekonomisk utveckling, välordnad arbetsmarknad och hög organisationsgrad. Lönehöjningar har följt den ekonomiska utvecklingen och de allra flesta har fått ta del av det välfärdsland som utvecklats parallellt med den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Men någonting har hänt. Allt fler, både arbetsgivare och arbetstagare, väljer att ställa sig utanför organisering. Anledningarna är säkert många, men vanligast är nog ekonomi och okunskap. Allt färre vet vad arbetsgivarorganisationer och fackliga organistioner gör och vad ett kollektivavtal är. Det är då inte värt att betala för det. Eller så har man, vilket är fallet för många arbetstagare, helt enkelt inte råd.
Resultatet är en arbetsmarknad där enskilda arbetstagare står ensamma mot en arbetsgivare som kan ställa orimliga krav på den som vill ha en anställning. Där ekonomiska risker flyttas från arbetsgivaren till arbetstagaren. För vad har den som så desperat måste försörja sig att sätta upp mot en arbetsgivare som ställer orimliga krav, ger låga löner och har en i bästa fall bristfälligt arbetsmiljöarbete?
Det finns bara en väg ut ur en försämrad arbetsmarknad, och det är ökad organisering för båda parter. Med det kommer mer lokalfackligt arbete som leder till bättre villkor och arbetsmiljö. Fler vågar säga i från och kan därmed få bättre arbetsvillkor. Vägen framåt för svensk arbetsmarknad heter organisering. Det borde vara en partsgemensam kärnuppgift de kommande åren.