För två decennier sedan ställdes Sverige mot andra länder. Man vurmade om vår suveränitet, med Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i spetsen. Neutralitetsprincipen var lika med feghet.
Något decennium senare ställdes istället folk inom Sverige mot varandra. Det var arbetare mot arbetare. Invandrade mot svenska. De tog våra jobb.
Senare kom nästa konflikt. Arbetslösa invandrare mot arbetslösa svenskar. De nallade på våra surt förvärvade skattepengar.
Samma visa
Och nu är det dags igen. Den här gången svenska hemlösa som, likt boxare i ring, eggas till misstro mot utländska tiggare. Ännu en tröttsam konflikt. Ännu mer fiendskap.
Det här stavas låtsaskonflikter. De är illusioner och symptom. På sämre arbetsförhållanden. På en stigande arbetslöshet. På ett försvagat skyddsnät som tog år att bygga upp. På en sjukförsäkring som sviker cancersjuka.
Vem ska man bli arg på när man förlorar jobbet? Eller när man, efter år av hårt arbete och slit förvägras ersättning som arbetslös? Eller när man hamnat på fel väg och känner utanförskapets ångest? Allt medan de nallar på våra resurser.
SD:s martyrskap
Men de här illusionerna blir dessvärre verkliga när de enda som kommer med skenbara lösningar – Sverigedemokraterna – lynchas av massmediernas vakthundar. De framställer sig som martyrer. De egentliga änglarna.
Jag skriver ”skenbara”, och det är meningen. Sverigedemokraterna struntar i samtliga grupper. Det visades med all önskvärd tydlighet när de röstade igenom en budget som de själva menar skapar dessa problem.
Den politiken. Nästa år. Sverigedemokraterna hade kunnat förhindra det.
Inga enkla lösningar
Det är viktigt att grundproblemen synliggörs. Ta bort skynket av låtsaskonflikter och se ett blödande Sverige som är i akut behov av läkande. Med en ryggrad som sviktar.
Be dina medmänniskor se bortom enkla, skenbara lösningar. För sparken på den som ligger ner hörs minst, kanske inte alls, medan alla former av hjälp dånar högt. Ekar skarpt.