För en tid sedan hade jag anledning att läsa det regleringsbrev regeringen skrivit för Arbetsförmedlingen, som beskriver den verksamhet de förväntas utföra under 2014. Det är en 27 sidor lång beskrivning av den kontroll och återkoppling som medarbetarna ska utföra, både vad gäller de inskrivna arbetssökande och sitt eget arbete. Väldigt lite nämns om den faktiska verksamheten som myndigheten ska utföra – nämligen matcha arbetssökande med arbetsgivare.
När verksamheten i så stor utsträckning präglas av kontroll av både arbetssökande och arbetsförmedlare, snarare än förtroende, påverkas ofrånkomligen förtroendet. Det märks både i mätningar och de historier som berättas i medier. En förändring av Arbetsförmedlingens verksamhet är inte bara önskvärd, utan nödvändig. Denna nödvändighet har Arbetsförmedlingens nya generaldirektör Mikael Sjöberg insett. Han har påbörjat en stor intern översyn där bland annat ledarskapet ska ses över och förbättras.
Den viktigaste reformen Sjöberg hittills har genomfört är dock att ta bort kravet att arbetssökande ska tvingas söka alla jobb som en arbetsförmedlare anvisar dem, även sådana de saknar kvalifikationer för. Det förfarandet har tidigare lett till att arbetsgivare har översvämmats av irrelevanta ansökningar från människor som de inte kan anställa och som inte vill ha jobbet.
Arbetsförmedlingens nya arbetssätt innebär en lättnad inte bara för arbetssökande, utan även för arbetsförmedlare och arbetsgivare, och möjligheten att öka matchningen mellan arbetssökande och arbete ökar avsevärt. Det är ett bra beslut från Sjöberg.
Kvar finns dock kravet att en arbetssökande är skyldig att ta ett erbjudet arbete för att inte förlora sin arbetslöshetsersättning. Det är i stort ett rimligt krav att ställa. Så som kravet i dagsläget är ställt, blir däremot de arbetssökande näst intill rättslösa gentemot arbetsgivarna och Arbetsförmedlingen. De har nämligen ingen möjlighet att ställa krav på ett erbjudet arbetes kvalitet. Lön långt under kollektivavtalsnivå, undermålig arbetsmiljö och olagliga anställningsavtal är något som en arbetslös helt enkelt får leva med.
På en arbetsmarknad där andelen fackligt anslutna och arbetsplatser med kollektivavtal minskar, ökar antalet jobb med dåliga villkor. Och det säger sig självt att arbetsmarknaden påverkas av när inte ens en statlig myndighet kan ställa krav på avtalsenliga villkor vid de jobb de anvisar till arbetssökande.
För att få ner arbetslösheten måste Arbetsförmedlingen arbeta bättre med att få ut arbetslösa i arbete. Men det kan inte ske till vilket pris som helst. Även Arbetsförmedlingen måste kunna ställa krav på att jobben de anvisar de arbetssökande till håller en standard som motsvarar normen på svensk arbetsmarknad vad gäller lön och allmänna villkor. Annars kommer den svenska modellen få allt svårare att överleva.