I juni förra året trädde en ny lag om kameraövervakning i kraft. Där slog man fast att kameraövervakning är acceptabel när den är motiverad. Man strävar alltså efter en balans mellan vår integritet och nyttan av själva övervakningen.
I grunden låter detta rimligt. Givetvis måste kameraövervakning vara möjligt för att förhindra brott på kort eller lång sikt – exempelvis vid långa utredningar där man samlar större mängder bevismaterial.
Men det finns skäl att kritisera godtyckligheten i denna praxis. Vem avgör var gränsen går för vårt privatliv? Gör vi det? Notera även att det redan finns undantag från tillståndsplikten. Polismyndigheten får utföra övervakning i en månad utan att ens ansöka om tillstånd.
Och hur man än vänder och vrider på leder den här utvecklingen till en ökning av antalet kameror på svenska gator. Det blir kontentan av dessa ”harmlösa” små förslag som hela tiden läggs fram – de nöter sakta bort vårt privatliv.
Ett exempel på ett sådant förslag är en motion som två moderater lämnade in i tisdags. Där skrev de att syftet är att ”förenkla” övervakning i områden som drabbas av hög brottslighet. De jämförde vidare kamerorna med polisnärvaro:
Men i utsatta miljöer, såsom i parker, där vi vill att människor ska kunna passera och känna sig trygga, kan rimligtvis inte polisen stå positionerad dygnets alla timmar.
Problemet är att kameror kan dokumentera brott, men sällan förhindra dem. I en utvärdering som Brottsförebyggande rådet publicerade i juni konstaterade man dessutom att kameror som placerats på Stureplan och Medborgarplatsen inte kunde knytas till minskad brottslighet.
Då är det bättre att satsa på förebyggande åtgärder. Och slutsatserna från Brå och Datainspektionen pekar åt ett håll: kameraövervakning är knappast en förebyggande åtgärd.
I motionen avslutar ledamöterna med:
[…] det ska vara enklare att få tillstånd och hanteringen av tillståndsgivningen måste gå snabbare.
Vi löper alltså risken att bli övervakade lite överallt, samtidigt som övervakning som fenomen blir mer naturligt. Därefter läggs motioner ut då och då, som successivt förenklar möjligheterna till övervakningstillstånd. Normaliseringen av kameraövervakning i Sverige blir sakta men säkert ett faktum.