Allmosor. Högern älskar det. För det flyttar ansvaret för individers materiella och kulturella välbefinnande från samhället till andra individer. Vill man inte bidra så behöver man inte.
Vid årsskiftet avskaffas rätten att göra skatteavdrag för välgörande ändamål. Högern går i taket. Ledarsidor och politiker rasar. Vill ni inte att man ska hjälpa de som har det svårt? Notera att det här alltså är exakt samma människor som hyllade nedskärningarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen, vilket tredubblade fattigdomen bland de som har det svårast. Socialbidragsförsörjningen har skjutit i höjden.
Att göra folk fattiga: bra. Att sedan inte vilja ha skatteavdrag för allmosor till fattiga: dåligt.
Högern är inte helt begriplig. Men den som i alla lägen ska försvara sänkta skatter och minskade gemensamma åtaganden kommer för eller senare hamna i obegripliga positioner.
Det finns en monumental skillnad mellan välfärd och välgörenhet. Det förstnämnda är en rättighet och en skyldighet – som du betalar när du kan och har rätt till stöd när du behöver. Det skapar trygga människor och det skapar fria människor. Och det skapar, med några undantag som tenderar att flockas på Svenska Daglbadets ledarsida, också solidariska människor. Man ser varandra som jämlika medlemmar av samma samhälle, trots olika materiella förutsättningar.
Välgörenhet å andra sidan är vare sig en skyldighet eller en rättighet, det är nyckfullt, det är otillräkneligt, och framförallt är det fullständigt otillräckligt. Det har aldrig, och kommer aldrig att räcka till. Se bara på den fantastiska insatsen Soppkök Stockholm, som under två år serverade mat till hemlösa i huvudstaden. Hemlösheten försvann inte, inte de hungriga magarna heller. När verksamheten till slut lades ner skedde det under rubriken ”Slut med soppkök, dags för rättigheter”.
Högerns syn på välgörenhet ger en möjlighet för den som fått stora skattesänkningar att betala lite på marginalen tills samvetet inte längre skaver. Och sedan kan man göra skatteavdrag för kalaset och få tillbaka en stor del av pengarna. Så det blir mindre pengar över till allt det där andra som vi gemensamt behöver.
Vi lever i ett samhälle. Då måste man bidra. Vill man dessutom göra ännu mer, och det tenderar att vara de som är minst intresserade av skattesänkningar som gör det, så finns det inget som hindrar.
Men i framtiden blir det inga avdrag för det.