Att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra är ett oskick. Fast anställning ska vara normen, allt annat ska vara ett undantag vid projekt, särskilda produktionstoppar eller när det finns andra rimliga skäl. Ändå staplas dessa undantag på varandra och blir till slut till vardagen för människor.
Statistiska Centralbyrån visar i sin senaste genomgång att 39 000 svenskar har varit hos samma arbetsgivare i minst fem år utan att få en fast anställning. Det betyder fem år av ovisshet, osäkerhet för sin framtida försörjning, omöjlighet att ta bostadslån eller bilda familj under förutsägabara ekonomiska förhållanden. Kort och gott allt det ett vuxet liv innebär.
Men många högljudda röster försvarar systemet, ”bättre än inget jobb alls” eller ”man får in en fot på arbetsmarknaden”, brukar det heta. Och det är just det, man får in en fot i dörren. Men efter fem år står fortfarande 39 000 människor med endast tårna i värmen. 14 000 av dem har varit hos samma arbetsgivare i svindlande nio år.
EU-kommissionen har upprepade gånger påtalat att det här måste åtgärdas, och har hotat med att dra Sverige inför EU-domstolen. Den förra regeringen förhalade frågan så gott den kunde för den hade inget som helst intresse av att komma till rätta med problemen. Att ordna upp det här blir en viktig uppgift för den nya regeringen.