Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarsida skrev igår en ledare om en nyligen släppt undersökning som visade att fler ville samarbeta med Sverigedemokraterna. Rayman tog det här som ett kvitto på en egentlig linje hon och hennes ledarsida drivit en längre tid, en mjukare hållning till rasistpartiet.
I sin text pratar hon om hur pragmatiska väljarna egentligen och hur undersökningen visar på uppgörelser i andra frågor som inte rör migrationspolitiken.
Men det Rayman glömmer bort, eller inte vill kännas av, är att det är så här ett rasistparti normaliseras. Det finns en anledning att samtliga borgerliga partier, mer eller mindre, har varit benhårda och det är i grunden en läxa från andra länder: Om man samarbetar med den här typen av parti som bygger sin existens på hat blir det tillslut vilket parti som helst, och snart blir partiet till och med ett stödparti.
Vi kan ta vårt grannland Danmark som exempel. Danske Folkeparti med visserligen annan historisk grund än SD, växte sig starka med en borgerlig regering i början på 2000-talet. De borgerliga och övriga etablerade partier började anamma partiets problemformulering, att invandringen var för stor och muslimerna ett hot. Senare skördade de nya valframgångar och blev ett stödparti till den borgerliga regeringen, och fick igenom mycket av sin politik i form av minskad invandring och högre krav. Idag är Danmark i stort präglat av det.
Till och med den danska vänstern med danska Socialdemokraterna i spetsen är nu nästan än radikalare i sitt motstånd mot invandring nu än Danske Folkeparti. Debatten har förskjutits och DF är nu en central och bestående del i dansk politik. Sosialistisk Folkepartis nya partiledare sa till och med att hon föredrog ett samarbete med DF snarare än det radikalare vänsterpartiet, Enhedslisten.
Det finns fler exempel som hanterandet av Fremskrittspartiet i Norge som nu sitter i regering.
Kanske är Sanna Rayman inte medveten om hur den här idén hon har normaliserar ett rasistiskt parti, kanske bryr hon sig inte heller. Det kan mycket väl vara så att det enda hon ser är chansen till en högermajoritet i fyra år till.
Och det må vara så. Men det här handlar om att välja sida. Sanna Rayman och den ledarsida hon är en del av, har gjort det. Oavsett syftet.
Konsekvenserna blir samma, nämligen en salongsbekväm rasism och ett samhällsklimat därefter.