Alla vet att Hillary Clinton kommer ställa upp i presidentvalet 2016 fast hon inte sagt det själv. Små hintar har visserligen gjorts, men inte mer än så. Förr eller senare bestämmer hon sig och om hon ställer upp blir hon den självklara favoriten att bli Demokraternas presidentkandidat 2016.
Så var det även i valet 2008. Problemet för Clinton då var att det blåste progressiva vindar. Demokraternas väljare var trötta på krig och på massiva skattesänkningar. Mitt i smeten fanns Hillary Clinton, förmodligen den av alla kandidater som vore erfarenhetsmässigt bäst lämpad. Men hon röstade för Irakkriget när hon satt i senaten, det krig George W Bush ljög landet in i.
Hon var i otakt med sitt eget parti och upplevdes tillhöra det gamla. Och sedan kom detaljen Barack Obama, en oerfaren jurist som bara suttit i senaten i fyra år. Han entusiasmerade människor, delvis helt nya, sådana som tidigare stannat hemma och hade dessutom en kampanj som kunde matcha Clintons ekonomiskt.
2016 riskerar att bli en upprepning, tendenserna finns i alla fall där. Det finns förstås inte längre någon Obama att konkurrera med då han suttit sina åtta år och det är osäkert, vem än som utmanar Clinton i ett primärval, kan rubba henne den här gången. Det kräver en minst lika väloljad kampanj som Obama drev 2008 och som ska möta en av de skickligaste, Clintons kampanj.
Det har spekulerats om kandidater från den progressiva delen av Demokraterna. Elisabeth Warren, senator från Massachusetts, som i hela sitt liv ägnat sig åt att ge sig på de stora bankerna och Wall Street. Hon säger än så länge nej, även om en del ser en öppning. Andra det talats om är Martin O`Malley, guvernör för Maryland och Jim Webb, före detta senator för Virginia.
Av de tre är Warren många demokraters favorit. Hon representerar som ekonomen Paul Krugman uttryckte det, den demokratiska flanken av det demokratiska partiet när hon talar om ett system som leds av de på Wall Street, som straffar den vanliga, hårt arbetande människan.
Elisabeth Warren är också antitesen till Hillary Clinton. Hon är populist och ser ojämlikheten om ett stort problem, precis som många demokratiska väljare.
Och det är det många vill ha. Barack Obama lyckades bli just det 2008.
Hillary Clintons största problem är inte huruvida hon kommer bli president. För om hon blir partiets kandidat kan ytterst få saker stoppa henne, utan snarare om många demokrater den här gången förlikar sig med tanken på Clinton som partiets kandidat, och framtida president.
Kanske gör de det den här gången. Men det stoppar dem inte från att försöka hitta en ny Obama igen.