Den tidigare utbildningsministern Jan Björklund (FP) har analyserat valutfallet och lanserar den vanliga folkpartistiska åtgärdsplanen som funkar på allt: reformer. Han önskar revolution på nästan alla områden, om Moderaterna tillåter, vill vi tillägga:
Vi var för tunna. Väljarna vill veta vad som är idéerna och visionerna framåt men vi lyckades inte förnya oss. 2006 hade vi ett väldigt offensivt program. 2010 var det fortfarande hyfsat offensivt, men inte 2014. Det blev inte tillräckligt spännande.
Ja, eller väljarna önskar annan politik som man brukar säga. De som röstade på alliansen gjorde det för att de gillade läget.
Nåja, åter till analysen.
Folkpartiet vill lägga beslag på den ekonomiska politiken, rapporterar Dagens Nyheter idag. Ekonomin har varit Moderaternas paradgren inom alliansen, och inför valet misslyckades alliansen med att förnya sig menar Björklund. Och det är Moderaternas fel:
Moderaterna har genom sina företrädare varit väldigt skickliga på att dominera där. Folkpartiet hamnade utanför tunga områden som finanser, skatter, arbetsmarknad och socialförsäkringar och det går tillbaka ända till regeringsbildningen 2006. Nu behöver vi bredda oss på det ekonomisk-politiska fältet.
Björklund vill urholka LAS, visserligen bör han stöta på patrull från hela fackföreningsrörelsen, men det är ju inte vårt problem. Han vill ha mer reformer på arbetsmarknaden också. Även där har Moderaterna legat och bromsat:
Moderaternas linje har varit väldigt försiktig. Jag menar att vi borde ha gått vidare med en reformering av arbetsmarknaden. Då får man förstås en debatt med facken men den måste vi våga ta för syftet med alliansen är att förändra Sverige, det är därför alliansen finns.
Reformer alltså, vi börjar se ett mönster. Låt oss påminna er om den folkpartistiska skolan. Björklund har sagt att Folkpartiet gjort den största omläggningen någonsin i svensk skola. Det gick sedan sämre för svensk skola fick vi lära oss, och Björklund hänvisade inte skolans förfall till sig själv. Det var istället Göran Perssons fel.
Nu säger vi inte att ekonomin och arbetsmarknaden kommer att gå ett mörkt öde till mötes med Björklund i spetsen. Men frågan är om den är så tilltalande med tanke på hur det gick senast han lanserade reformer.