Avgiftsfria museer handlar om människosyn – det gör motståndet också

Högern börjar så sakteliga finna sin plats i opposition, och där ingår högljutt gnäll. Som till exempel när den nya regeringen igår meddelade att de tänker ta bort inträdesavgifterna på statliga museer. Högern reagerade i en stor antal versioner av exakt det här budskapet:

Högern tycker alltså att det gynnar rika i Stockholm på fattigas bekostnad. Det är inte ett seriöst argument, och sedan när är högern sådan jämlikhetsivrare?

Absolut, de flesta statliga museerna ligger i Stockholms innerstad, och ja, innerstadsborna var överrepresenterade bland museebesökarna när det av avgiftsfritt senast – innan alliansen införde avgifterna 2006. Och visst borde även länsmuseerna vara öppna för allmänheten, men det är inte regeringen som bestämmer det.

Att Stockholmarna var överrepresenterade beror huvudsakligen på att museerna ligger i Stockholm, och de låter sig inte gärna flyttas. Men nu är Stockholm en av Europas mest segregerade städer, och det blir knappast bättre av att de som tjänar minst hålls borta från museerna. Det här handlar liksom om tillgänglighet för de som idag inte har råd. Men det handlar inte bara om pengar vi tillsammans förvaltar och har tillgång till vårt gemensamma kulturarv – vi äger tillsammans Vasaskeppet och konstsamlingarna, och alla ska kunna ta del av det, även de som inte har råd. Det är faktiskt principiellt viktigt.

Om man ser på demokratin som något mer än bara yttrandefrihet och allmänna val, det vill säga. Men det brukar inte högern göra.

De flesta på högerkanten som gnäller nu bor i Stockholms mer välbärgade områden, och det som förenar dem är att de just har råd att gå på museer. De har inte särskilt mycket interaktion med de som inte har råd.

Det vi ska komma ihåg är att det här är samma höger som infört ROT- och RUT-avdrag, som flyttar skattemedel till välbärgades privata bostäder. Det är samma höger som lagt tiotals miljarder kronor på att krogägare ska kunna öka sina vinster och avskaffat såväl förmögenhets- och fastighetsskatten. Hade de på allvar brytt som om fördelningspolitik… så… ah, du fattar.

Demokratifrågan är det centrala här. Somliga anser att kultur och bildning är något som ska komma alla till del, att det är fråga om en rättighet. Andra anser att kultur och bildning är varor som man måste betala för ur egen ficka.

Det är de som skriker högst just nu.

Fler nyheter