“Elitfeminismen är Sveriges sämsta gren”, skriver Katrine Marçal på Aftonbladets ledarsida. Det svenska glastaket hindrar kvinnor från att bli chefer. Ett av världens mest jämställda länder klarar inte av att få kvinnorna upp till toppositioner.
Jag minns min barndom, och hur min pappa en gång i månaden tog fram ekonomipärmen och betalade räkningarna. Jag minns även att min mamma hämtade oss tidigt varje fredag eftersom hon jobbade deltid.
En bild från Medlingsinstitutets konferens om lönebildning fladdrade förbi på twitter för några veckor sedan. Det satt fem män och diskuterade lönebildningens utveckling fram till idag. Ingen kvinna verkade tydligen ha haft med saken att göra.
Inget neutralt ting är så kopplat till män och manlighet som pengar, men det pratas det sällan om.
Debatten om den manliga ekonomin förs, men den döljs ofta bakom fraser som osakliga löneskillnader och ojämnt uttag av föräldraförsäkringen. Vi hittar den även i diskussionen om livspusslet, i berättelsen om hur den stressade medelklasskvinnan ska kunna få ihop både arbete och familj. Men sällan eller aldrig handlar det om försörjningsbördan, om att medelklasskvinnan måste få mat på bordet, utan om hur hon ska kunna förverkliga sig både som yrkesarbetande och mamma.
Det pratas om rädslan för att lönerna inom elityrken som jurist och läkare ska gå ner i takt med att de blir allt mer kvinnodominerande. Det går att föra relevanta diskussioner om vissa yrkens lönenivåer, men att utjämning av löneskillnader ska ske genom kvinnors intåg i manliga bastioner är inte en sådan.
Idén om att det är mannen som ska försörja familjen verkar ligga som ett vått täcke över hela den svenska arbetsmarknaden. Detta trots att vi avskaffade sambeskattning, vilket innebär att makars inkomst beskattas gemensamt, redan 1971. Skattesystemet uppmuntrade innan dess till ett lägre deltagande på arbetsmarknaden för kvinnor. Men sedan 70-talet beskattas individer, inte familjer. Ändå återspeglar sig den gamla synen på mansrollen i löner, föräldraledigheter och pensioner. Det är männen som har mest pengar, både under och efter arbetslivet.
Den ojämställda inkomststrukturen vilar på en grund om synen på kvinnors och mäns relation till och behov av pengar. Män behöver pengar, och därmed ett arbete, för att försörja familjen. Kvinnan arbetar för att förverkliga sig själv. Att det här inte längre är sant, bryr sig inte strukturerna om. Därmed når kvinnorna inte toppen och tvingas ofta försörja sin familj med lågbetalda deltidsjobb.
Inget neutralt ting är så kopplat till män och manlighet som pengar. Att vi inte pratar om det gör det svårt att få en jämställd arbetsmarknad. Först när mäns och kvinnors arbete ses som lika viktigt, kommer vi att se en förbättring. För att de ska hända måste vi släppa idén om mannen som familjeförsörjaren.