Sverigedemokraterna tycks gå mot valframgångar, konstaterade opinionsmätningen. Någon annons berättade att ännu en zombieserie i postapokalyptisk miljö kommit ut på marknaden. Båda dessa fenomen har sin grund i att människor tappat tron på framtiden.
Det var under promenaden hem från en sen arbetskväll under valrörelsen, där jag suttit kvar på jobbet och följt ekonomidebatten i SVT. Den första frågan gick ut på att alla deltagare fick en dunk och en penna för att skriva på dunken vad en liter bensin ska kosta i framtiden. Hade vi levt i en optimistisk och visionär värld hade frågeställningen handlat om att bensin är ett kollektivt självmord, vad ska vi göra istället? Nu blev det en kortsiktig diskussion om vad självmordet ska få kosta för att inte bli för dyr för landsbygdsfamiljer som ska till fotbollsträningen.
På vägen hem sent på kvällen passerade jag en valaffisch. En kristdemokrat hade lånat ut sitt ansikte och i en kort rubrik förklarade hon kärnan i sin framtidvision. ”Bevara RUT och ROT”. Inte nog med att hennes idé för framtiden rörde två, handen på hjärtat, högst marginella frågor. Hon skulle dessutom slåss för status quo – alltså att bekämpa förändring. Kanske är hon en stor visonär, vad vet jag? Men vare sig hon, du eller jag lever i ett samhälle som belönar människor som vågar komma med storslagna idéer.
För drygt femtio år sedan lovade John F Kennedy att sätta folk på månen och få hem dem igen. Det projektet tilläts kosta sex procent av USA:s BNP under nästan ett decennium. Varför ville han åka till månen? För att det var svårt, förklarade han. Men folk trodde också att det var möjligt.
I den senaste amerikanska presidentvalrörelsen levererade republikanen och konservativa blådåren Newt Gingrich en tydligt vision: USA skulle åka till månen. Han avfärdades som oseriös, inte kan man väl åka till månen heller! Det hade kanske varit ett svar till Kennedy, men det håller inte riktigt när USA bevisligen redan tagit sig till månen förut.
Gingrich kanske inte var rätt avsändare för ett sådant förslag, men mer hänger nog på tidsandan. I en optimistisk tidsålder tas visioner emot med öppna armar. Ju svårare desto bättre. Det är ingen slump att Sverige förr i världen kunde bygga en miljon bostäder och bygga ut välfärden och lägga mil av tunnelbaneräls och upprätthålla världens tredje största flygvapen. Vi trodde på framtiden, därför var vi beredda att spendera våra gemensamma medel på den – och då fick vi också framtiden. Och pengarna tillbaka. Investeringar lönar sig. Till och med om man åker till månen. Det är en positiv uppåtspiral.
I sina sista dödsryckningar slog sig alliansen för bröstet med löftet att bygga 100 000 bostäder de närmaste 26 åren. Det är en uppryckning från tidigare, absolut, men vi kan bättre. Vi byggde så där mycket varje år under miljonprogrammet. Visionärt är det inte. Men det kanske är så mycket visioner som en pessimistisk tidsålder kan smälta, vad vet jag.
Som socialdemokrat ingår en viss fascination för Olof Palme. Framför allt att lyssna på hans gamla tal. Fram till nyligen hade jag inte riktigt förstått varför, men det blev uppenbart under kvällen. Han satte ord på en framtidsvision under en tid då folk trodde på visionerna. 60-talet var inte bättre än idag, men en sak var bättre: framtiden. Löftet.
Alla var överens om att vi skulle ha mer imorgon än vi hade igår. Det skapar en trygghet, en samhörighet, och det gör något med människor. Det gör oss djärva, kreativa och nyfikna. Vi får en gemenskap, vi vänder oss inte mot varandra. Människor blir som bäst. Vi reser till månen. Eller bygger anständiga samhällen.
Idag handlar mycket av den politiska debatten om vad det är vi inte kommer ha råd med i framtiden – eller vad det är vissa kommer ha råd med men andra måste avsäga sig. Det gör oss rädda, splittrade och hopplöst fantasilösa. Och fattiga. Pessimismen inför framtiden är en precis lika mycket en självuppfyllande profetia som optimismen.
Tror vi som nation, som folk, som civilisation, i djupet av våra hjärtan att vi kan åka till månen, ja då kommer vi åka till månen. Tror vi däremot att vi lever över våra tillgångar och därför måste ta strid om avdragen för städtjänster och köksreonveringar, ja då är det vad vi kommer få. Då får vi en civilisation av välstädade nyrenoverade kök där forskningsanläggningarna rostar. Då får vi en energidebatt som handlar om vad bensin ska kosta, inte om nya spännande transportmedel. Då handlar våra filmer om livet i en värld som kollapsat, det handlar inte om rymdäventyr genomsyrade av progressiva värderingar personifierade av George Takei.
Jag inser nu att det inte är någon slump att jag sökt mig till arbetarrörelsen. Det är rörelsen som alltid djärvt vågat komma med nya storslagna samhällsvisioner – och levererat. Gång på gång. Men det bygger på en kollektiv och orubblig tro på framtiden, på tron om politikens möjligheter, på tron om att vi faktiskt kontrollerar vårt gemensamma öde. Vårt stora framtidsuppdrag inom den progressiva rörelsen i detta tidevarv handlar inte i första hand om att komma med politiska förslag. Det handlar om att återerövra den positiva andan och att övertyga alla vi möter om att framtiden faktiskt är vår att utforma. Tillsammans. Då kommer vi få se valrörelser – och tiden däremellan – handla om viktigare saker än RUT-avdrag och bensinpriser.